1 Läs mer >>
 
 
 
Hej på er alla!
 
 
Jag har så mycket att säga men vet knappt var jag ska börja.
Jag kan börja med att säga att jag tänker på bloggen varje dag.
Varje dag tänker jag -
Jag vill och behöver skriva... sen när kvällen kommer är jag totalt slut att jag med nöd och näppe orkar brygga lite te. Typ på den nivån.
De är ju inte så att jag lever på bloggen (tack och lov) men har alltid tyckt om att skriva.
 
Jobbet rullar på väldigt bra.
Samtal med elever och föräldrar är det jag pysslar med mest.
Sen är det såklart många sidouppdrag på skolan och även "akuta" saker som kan ske på skolan. Jag trivs bra och känner att jag hittat rätt jobb. Har en plan att vidarutbilda mig längre fram när våra pojkar är större.
Vill gärna utveckla samtalen ytterligare och lära mig mer om KBT.
 
Annars känner jag att jag inte hinner med Något/Alls/Nada.
Jag jobbar. Kommer hem. Är med Tobbe och pojkarna sista timmarna innan läggning.
Laga mat. Ta det lugnt en stund i soffan.. Sova. Förhoppningsvis hela natten men finns ju aldrig några garantier.
Nej, inte särskilt ovanligt att vardagen ser ut så, det vet jag.
 
Ja. Vad är det då jag inte hinner med...
Träningen. Usch. Stor skämskudde behöver rotas fram nu.
Tränar i snitt 1 gång i veckan (body pump)
Thats´t it. 529 kr i månaden för 4 pass. Känns verkligen värt det.
Faktum är att jag alltid vill hem efter jobbet.
Jag vill avlasta Tobbe lite och såklart mysa med grabbarna.
 
Jag var själv med grabbarna idag fram till lunch.
Det var jäkligt svettigt där ett tag mellan massa bajsblöjor, en krypande Sam och att de alltid pussar/biter varandra när de är nära.
Gnälligt/grinigt omvartannat med tänder som spricker igenom överallt typ.
 
Just nu är jag i en konstig obalans som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån.
Trött, hängig och inte mycket energi. Ingen vidare lust att träna heller. Sen går ju det i vågor såklart men smaljeansen är fanimej trånga nu alltså.
 
Jag hoppas att det vänder snart för den här känslan i kroppen är inge vidare.
Det är en liten sorg i hjärtat som är svår att ta itu med.
Det är lite annat privat också som jag inte vill gå in på här.
Känner att jag försummar vänner jag vill träffa och snacka mer med.
Jag hoppas innerligen ni förstår min situation <3
 
Mina pojkar då.
Ja vilket helsike det kan vara med våra två små.
Samtidigt är det så himla roligt när de härmar ljud, vet vad "kossan" säger och det babblas mycket annat också.
Sen börjar de ju verkligen bli små minimänniskor. Smarta små filurer som älskar att pussas och bita i datasladdarna. Och att stå upp och gå längs soffan. Hela tiden, all day long. Gud förrbjude den som sätter de ner för att leka!! Hua.
 
Vill slutligen säga TACK TACK till er söta som tappert besökt min blogg trots den stiltje som varit.
Kommer inte lova att det kommer bli mycket bättre heller -än.
Har större förhoppningar på bloggen så småningom.
 
Nej, nu tar jag kväll.
Stor kram till er alla.
/ M
 
 

En tvåbarnsmammas bek...

0 Läs mer >>
 
 
 
Hello my friends.
 
Mina dagar (hemma) är bokstavligen räknade.
Är det verkligen sant att jag varit hemma i över ett år redan?!
Jag kan inte förstå att tiden hemma med pojkarna är över.
Känns som igår när Tobbe skulle jobba sin första dag och jag skulle vara själv.
Jag var nervös och kallsvettig. Peppad. Typ total sömnbrist då jag hade tagit hela natten med dom själv. Smart drag... eller inte. Det gjorde jag aldrig igen.
 
Skulle amma dom och flaskmata samtidigt.
Ett jäkla jobb och krokig rygg på köpet- men amma skulle jag, tills kroppen sa ifrån efter 2,5 månad.
Nu såhär i efterhand känns det skönt att det blev så kort. Det blev ju aldrig jobbigt för pojkarna att vänja sig av med amning och gå över till flaska.
 
Oj vad jag njutit när Tobias varit hemma sedan mitten av juni.
Det har varit helt underbart att kunna hjälpas åt.
Att faktiskt kunna slappna av och INTE stressa. Jag var stressad konstant när jag var hemma.
Kunde nästan aldrig slappna av ordentligt och det kändes inte bra i kroppen.
 
Nu kommer det roliga för Tobbe, vara själv med två små hela hösten.
Blir lite less på folks inställning... "Åh vad du kommer få att göra" säger folk, eller "herregud, hur ska du hålla koll på två samtidigt?"
 
Ja ni gott folk (har jag lust att säga), det är inte första pappan som uppfostrat tvillingar själv.
Det var heller inte en walk in the park att vara själv med dom för min del heller..
Det vet ni ju redan, ni har stått ut med mina gnälliga inlägg under en tid, haha!

Ja.
Så kom augusti månad.  Jobbstart och skolstart för eleverna väntar. Kräftor och kräfthattar.
Mörkare på kvällen. Snart dags för tända ljus på kvällarna. Snart dags att åka iväg till Mariefred varje vardag.
 
Jag är kluven. Att vara med pojkarna nu är det mysigaste som finns. De är så roliga nu.
De busar runt, de skrattar åt typ allt och är så söta att jag blir tårögd hela tiden.
Myser med dom extra mycket nu.

Att de snart fyller ett år är också helt otroligt!
Men att börja jobba blir också starten på något nytt. Ett jobb jag inte hann vara på särskilt länge innan jag blev mammaledig. Drömjobbet. Skolkurator. Mitt mål efter utbildningen.
Jag är laddad som tusan.
 
Har även tagit mig i kragen och börjat träna.
Fick i princip åka rullstol två dagar efter mitt tabata och corepass.
Jag gick som jag hade blöja på mig och klagade när jag skulle upp och ner i soffan (och på toan!)
Tobias var måttligt road av mitt klagande, haha!
Trodde jag skulle gå sönder...
Nu efter fler pass känns det så mycket bättre! Tack tack.

Hoppas ni haft en underbar sommar.
Tycker inte det är deppigt att det snart är höst.. jag älskar våra årstider och tycker faktiskt att alla har sin charm.
(Påminn mig om detta i november... )

Ha det så bra,
/M
 
 
 
 
 

The end of an era!

1 Läs mer >>
 
Bröderna bus i sitt UV-tält.
 
 
Hej på er,
 
Grabbarna sover i sina sängar. Tobbe spelar Fifa och jag har nyss druckit kaffe och klämt i mig en kardemummabulle från Printz. Tobbe också, det sistnämnda.
Ja, jag ska inte klaga.
 
Pojkarna sover i sina sängar två gångar om dagen istället för att köra runt med vagnen tvåhundra varv runt Sundby strand som jag gjort senaste året.
Tack och bock.
 
Övergången från att sova i vagn till säng gick över förväntan.
Vi har alltid kört med att vi lägger ner dom i sina sängar och stoppar om dom och därefter går vi därifrån. Att det alltså är vakna när vi lägger ner dom.
De har vi gjort ssen de var väldigt små och det har vi såklart fördel av nu.
Så skönt att kunna lägga sig i sängen en stund när de sover inomhus nu. Gjorde det i förmiddags och både jag och Tobbe sov i en timme haha!
Ständigt trött med småbarn....lär ju hålla i sig ett tag.
Vagnen funkar ju också om vi är iväg, men de sover sämre där.
 
Ja, vad har hänt sen sist, jag har joggat en gång till (wehee!) och det gick bra. Sen blev jag lite förkyld och är det fortfarande. Så nu får det bli att vila sig i form!
 
Alla som ogillar det spirituella, look away, för här kommer något spännande;
 
Jag älskar kristaller och "häxerier" som ni kanske redan vet, jag har gått en mediumkurs och kan hyfsat enkelt läsa av vissa människor och deras tankar/funderingar och livet i allmänhet. Kaos eller lyckorus.. och allt däremellan.
Det gäller att komma in ett flow och sen pojkarna kom till världen har inte tiden eller orken funnits där.
 
Jag tror på tecken som bokstavligen ramlar framför mig.
Det finns en mening varför saker och ting sker i ett visst ögonblick.
Det är oerhört fascinerande och kalla mig galen men att hålla på med kristaller är lugnande och rogivande, iallafall för mig.
 
Har även (återigen) börjat få till mig saker om folk som jag ska träffa samma dag.
I vissa fall är det lika enkelt som att öppna en bok och läsa innantill.
Fått det bekräftat från personen i fråga att funderingarna stämde, vilket gjorde mig lite chockad även fast jag vet att jag kan sånt här. Det är inte första gången sånt händer nämligen. Självförtroendet sviktar när det gäller detta tyvärr.
 
På tal om tecken..
 Knäckte några ägg häromdagen.
Första ägget- två gulor i.
Andra ägget- två gulor i.
 
 
Knäckte ägg dagen efter , två gulor igen.
SAMMA sak hände när jag väntade pojkarna, dock visste vi inte då att vi väntade TVÅ!
 
Så mitt meddelande till universum är; Inga fler tvillingar tack.
Skulle gå sönder totalt, fysiskt och psykiskt, haha!
Underligt är det.. att det händer igen.
 
Ett hjärta under promenaden, så vackert!
 
 Jag vet att det är dags att damma av mina kunskaper nu och skrida till verket.
Tiden är inne.
Äntligen!
 
Hörs snart igen!
Kram /M
 
 
 
 
 
 
 

Universum som pockar ...

0 Läs mer >>
 
 
När man försöker fånga alla på en bild.. blev väl sådär, hihi!
 
 
 
.... på en och samma gång.
Antar att Per Gessle hade det lite körigt när han skrev den låten..
 
Hej på er,
 
Cirka en MÅNAD sen jag bloggade sist och det kommer väl inte som en nyhet för er läsare direkt.
Inte riktigt haft lusten eller heller tiden.
De senaste veckorna har det hänt både det ena och det andra.
Min älskade mormor somnade in för snart två veckaor sen, hon skulle fyllt 92 i augusti.
Vi satt hos henne till slutet som blev lugnt och stillsamt...och såklart väldigt känslofyllt.
Kära mormor, hoppas du har det bra med morfar nu.
 
 
 I skrivandets stund så är min tid som mammaledig på upphällningen.
Tobbe går på semester efter den här veckan.
Sen är vi lediga tillsammans innan jag drar igång och jobbar i augusti.
 
Det känns helt overkligt att min (ensamma) tid med pojkarna snart är över.
Att vara helt själv med dom den här perioden går inte att beskriva.
Som jag brukar säga- det absolut tyngsta jobbet jag någonsin haft och med sämst betalt!
Det har varit så in i helvetes jobbigt och så förbannat härligt samtidigt.
Har blivit lite nostalgisk de senaste dagarna...
 
Vad hände med våra små knoddar som nyss bara sov i nestet och sondmatades?
Nu väger de väl närmare 10 kg och är snart 10 månader gamla.
De säger mamma och pappa och är fortfarande väldigt glada i mat..
Det borstas tänder och de vill gärna pussas och kramas.
Plöstligt har de blivit små minimänniskor som härmar ljud vi gör och vill vara med ÖVERALLT i sina gåstolar. Helst vill de vara inuti soptunnan när jag byter påse och när jag öppnar kylskåpet ploppar nästan ögonen ut. Allt är så spännande, haha.

Jag vill inte vrida tillbaka klockan eller stanna tiden.
Jag försöker njuta av tiden just nu och var de befinner sig i livet.
Det är en enklare tid just nu jämfört med när de var mindre.

Ja herregud. Snart back to work.
Fixa till sig på morgonen och inte hasa runt i mjukisbrallor och håret ständigt i tofs.
Kunna dricka kaffe utan att stressa och äta lunch i lugn och ro. Det var inte igår.

Jag är redo och hoppas allt blir bra där med och jag inte har alltför stor separationsångest!
Var på jobbet igår och pratade med chefen och min vikarie. Det känns som att jag läget under hyfsad kontroll,
även fast det är en hel del att sätta sig in i höst så känner jag mig lugn.

Låter kanske larvigt men har nog snäppat upp självförtroendet ännu ett hack under den här tiden, jäklar jag fixar ju de mesta bisarra situationer med två små kids.
Jag tycker själv att jag hellre försöker se lösningar än hinder, både privat och på jobbet.
Sen finns det ju givetvis dagar när jag vill gå under jorden och skita i allt och kan ju säga nu såhär med facit i handen att dessa dagar beror på SÖMNBRIST!!!
7 månader av sömnbrist för att vara exakt. Nu är det betydligt lugnare på nätterna (peppar peppar).

Nu ska den här känslostinna morsan ta en kopp te med mannen min.
Ligger några (!) år efter och det äör okej att ni flinar, men vi har börjat kolla på Prison Break och vi är fast!

Ha det fint och ta hand om er själva och varandra...
/M
 

Här kommer alla känsl...

0 Läs mer >>
 
 
 
Helsikes vad klyshigt det där lät men det är så det känns.
Hej förresten.
 
Vi har haft en vecka med bra nätter (peppar peppar)!
Pojkarna är äntligen friska från förkylning och hostan från helvetet.
Känner mig så himla mkt piggare redan.
Speciellt när jag kommer på mig själv när jag står vid bryggaren, vill jag verkligen ha kaffe?
 
Vardagen rullar på som ett i ett ekorrhjul, runt runt.
Nedkörda hälsenor (mina egna), grötskålar överallt och så sjukt många blöjbyten-  till evigheten och tillbaka.

Nästa statement kommer nog låta lite galet och hörreni, ta det med en nypa salt.
När jag känner mig någorlunda fräsch, får sova, har glada (och matglada) , pigga barn-
då får jag knäppa idéer och "önskningar".
Som ett tredje barn.
 
 Jag har såklart tänkt tanken på ett barn till.
Dessa tankar kommer alltid när jag mår bra och känner som ovanstående.
Den här känslan är rätt skön att flumma lite kring för jag vet att nästa dag (antagligen) är det som bortblåst. En kass natt och jag är en bitter morsa med alldeles för bred vagn på Ica som tar upp plats i de klaustrofobiska gångarna vid mjölkdisken/godisdisken. En morsa som inte bara ser trött ut utan är sliten, less, nerspydd och bokstavligen jagad till toadörren av två små blonda ligister i racerbilar. Som en jäkligt oglammig version av Fast and the Furious.. typ!

Idag var det en person på Ica, en kvinna i 40-års åldern som stod framför mig i kön som vände sig och stirrade på mig med stora ögon. Jag och min röda gigantvagn stirrade lika hätskt tillbaka. Något lågt blodsocker och kallt som fan ute var jag lite less just där och då.
Då säger människan ; " Jag är lite rädd för dig".
Tror hon syftade på min stora vagn som kom lite för nära hennes revir eller ngt.
Jag blev så paff att jag bara svarade "jaha".
Sånt där kan irritera mig så vansinnigt.
Blir hon rädd för en vagn kanske hon ska gå och prata med någon.
Okej, sidospår men tanten. Nu är jag back on track.
Tankarna på det tredje barnet kommer ofta också i samband med det obligatoriska bildbläddrandet i telefonen på grabbarna och på gravidmagen.
Vad mysigt det var när de låg i magen och jag kände sparkarna och fick se de så ofta på UL.
Det var en sån häftig resa att jag blir alldeles nostalgisk och blödig när jag vet att jag inte kommer uppleva det igen.
Skulle jag mot förmodan bli gravid i detta nu skulle det faktiskt bli fel fel och fel igen.
 
Jag vill jobba, åh vad jag vill jobba.
Gå upp på morgonen och fixa sig lite snygg för en gång skull.
Träffa folk, vara social. Inte prata bebisspråk dagarna i ända.

Ni som läst bloggen vet ju om att jag varit redo för jobb sen januari i år, he he..
Har pratat med min chef och min vikarie om en dag i juni för lite återkoppling och planer för hösten.
Nytt skrivbord är beställt och lite sånt.
Jag är så redo!
Kommer antagligen ett inlägg i slutet av juli när jag har jobbångest men det tar vi DÅ!
Ikväll ska jag iväg och fixa naglarna igen, den ultimata lyxen!

Nu ska jag fortsätta jaga mina barn som precis fick komma till gåstolarna, puh!
Det krockas, det jagas och det babblas!
Leo säger numera "pap pap pap". Mamma är som bortblåst.
Borta med vinden kanske... Haha, nej nu ska jag sluta.
 
Ha det fint allihopa,
/M

När livet faktiskt åt...

0 Läs mer >>
 
Full rulle!
E V E RY D A Y!
 Sam med sin favoritbok!
 
Lilla Leo
 
Våra små sjuklingar i nya förklädena från Babybjörn och "fresh food holder". Smart nätgrej man kan lägga bland annat frukt i utan att de sätter i halsen!
 
 
 
 
Hej på er!
 
 
Äntligen sitter jag här med datorn i knät.
Som jag längtat! Som jag tänkt.
Som jag funderat på bloggen och på er trogna gulliga människor som läser det jag skriver. För inte blir det några kontinuerliga inlägg direkt.
Och ni vet ju varför.
Sorry!
 
 
Det känns som jag och Tobias gått igenom ett "världskrig".
Ett världskrig av känslor, total sömnbrist, gnälliga och sjuka barn... Ja herregud.
Vi känner att vi lever som jag brukar säga.
Kan summera veckorna med dessa ord:
Stress, kaffe, snor, bajskavalkader, bråk, matkladd & sömnbrist!
 
Grabbrna är i detta nu fortfarande lite förkylda men mest hostiga och griniga!
Igår natt hostade de hela natten och Tobbe ,min stackars man,  tog natten medan jag sussade sött med öronrpoppar nere i gästrummet.
 
För oss är det SJÄLVKLART att vi delar på nätterna ibland.
Tobbe jobbar på dagarna i sthlm och jag jobbar som mamma hemifrån med två små barn som snart blir 8 månader.
Att det är jämlikt är så självklart för oss.
Det kanske det blir automatiskt med tvillngar, att man hjälps åt på ett annat sätt, för att orka helt enkelt.
 
Det är annars mitt tips åt alla framtida föräldrar- HLÄLP varandra nattetid!!
Hur ska man annars orka om barnet/barnen inte sover?!
Jag vet att det svårt om man ammar men mamman kan faktiskt pumpa eller köra på ersättning. Det är ingen fara för barnet att göra så.
Det är en lösning som fungerar perfekt om man har ett barn!
Det är ett jobb att vara hemma med barn också, likaså att vara iväg på sin arbetsplats.
Blir smått galen på folk som tror att det är lugnt för mamman att vara hemma.
Finns ju annat i hemmet som måste göras varje dag men det behöver jag ju inte rabbla upp här.
 
Så senaste veckorna har bara flygit fram.
Grabbarna lär sig ngt nytt varje dag känns det som.
Sam far fram med gåstolen som vi satte honom i för mindre än en vecka sen. Nu förstår han att man kan åka framåt också, haha sötungen. Leo är mer nöjd med att pilla på leksakerna just nu och söndagsåka lite, dvs åka 30 cm åt varsitt håll.
 
Tack säger jag. Sam prejar ner Leo iallfall när det går för sakta i hallen.
Sam höll på att klippa av min fot vid flera tillfällen idag och körda rakt in i hälsenan på Tobbe.. Haha...ja jisses.
Sam kör till speglarna i hallen och pratar med sig själv och skrattar. Så sjukt gullig.
Leo säger " mam mam mam" tusen gånger per dag när han är missnöjd.
 
Det kladdas och det äts. Mat gillar dom.
Folk frågar, har de ngn favoritmat?
Jag och Tobbe kollar på varandra, nja... alltså de äter allt!
Våra "små" korvar. Ska bli kul att se vad de väger när vi ska till BVC på fredag.
De skrattar och de busar och de älskar att sitta och prata med varandra.
Leo söker kontakt med Sam hela tiden men Sam tycker brorsan är lite trist ibland...
 
 
Skäms så in i helsike för min träning. Var så duktig förut.
Körde plankan när grabbarna gymmade.  Körde styrka och lite blandad kompott.
Hur har det gått med löpningen kanske ni undrar. Jag som skröt över min 4 km runda som gick så himla lätt.
Har det blivit ngn mer runda sen dess?! Hell no.
Över 4 veckor har gått sen dess. Bra Maria.
 
Jag försöker faktiskt bara överleva dagen ibland... då känns träning helt otänkbart.
Den enda träningen jag skulle vilja göra i såna fall är att dra täcket över huvudet..eller kanske ta en kopp kaffe och en Printz-bulle.
 
Det positiva i denna lilla kråksång är att jag iallfall får luft och motion varje dag när jag går med pojkarna i vagnen 2 ggr per dag, så säkerligen minst 6 km per dag iallafall.
 
Men när klockan är runt 17 och hungern slår till på allvar, och Tobbe inte kommer förrän om 50 min , då är det väldigt enkelt att slita fram chipspåsen ur skåpet och skrapa ur det sista av dipsåsen som står i kylen.Eller varför inte kasta i sig massa brieost och oliver i sista sekund...
Ja ni hör ju.
Gott är det ju men vetefasen om det är så hälsosamt, speciellt inte med två gigantkoppar kaffe om dagen till råga på allt.
 
Jaja. Sova och detox får bli i mitt nya hälsosamma liv om några år :)
 
En liten blänkare om hus... Nej vi har inte hittat ngt än.
Det har inte heller varit prio 1 när jag och Tobbe glider runt i huset som två zombies.
Men det kommer.
 
Tack och åter tack för att ni läser det jag skriver.
Blir så glad för det. Blir så glad av kommentarer här och på instagram.
Det gör att jag orkar lite till även fast ögonen går i kors.
Ledsen om jag inte svarat på era kommentarer eller om jag missat svara på ngt annat.
Jag är stressad som få... det är den enda anledningen ... och en smula tankspridd.
Ursäkta!
 
Stor kram till er!
/M
 
 

K A O S... kaffe och ...

1 Läs mer >>
 
Hallå!
 
Känner mig som en levande blogg numera, jag har så många tankar och känslor jag vill sätta på pränt.
Tiden finns inte till och istället mal det runt i skallen på mig.
Föredrar att bara skriva...
Men med Leo och Sam i släptåg är det inte så himla lätt alla gånger.
Nu sover dom och då passar jag på!
 
 
Nu till dagens, mycket allvarliga problem.
Ni får, by the way, efter ni läst detta, tycka att jag är världens larvigaste eller mest kritiska i världen.
Det är jag också. Allt det där och lite till.
 
 
Huset.
 
Vi har bott här i Stallarholmen i drygt 1 år.
Jag kände väl (i ärlighetens namn) redan från början att området kanske inte är helt i min smak.
Exakt vad jag menar med det kan ni ta er en tripp hit till "Skuldkusten" eller "Solsidan" , så får ni se.
 
Hus överallt. Precis överallt.
Det är inget fel med det- om man nu gillar det.
Perfekta hus och oftast perfekta gräsmattor efter robotgräsklipparnas framfart.
Jag blev kär i huset och promenadstråken kring vattnet och fårhagarna.
Det är verkligen hur vackert som helst.
Men sen då?
 
Det byggs.
Och det byggs.
Hus ploppar upp som svampar ur jorden och det står fanimej en grävskopa och gräver hela tiden någonstans.
För er som inte vet, är jag uppvuxen på landet, närmare bestämt på Aspö.
Grannarna, min moster och på den tiden även mina kusiner bodde i grannhuset som låg en bit ifrån vårt hus.
 
En uppväxt, stor trädgård. Träd överallt. Lugn och ro. Stå ute på åkrarna och flyga drake på höstarna.
Busa med kusinerna och med Sol, min barndomsvän. Cykla ner till bryggan.
Gå till min mosters hönshus och titta på hönorna.
Plocka äpplen och plommon.
Det var precis så idylliskt som det låter. Även fast det är svårt att beskriva med ord.
 
För någon vecka sen började det byggas bredvid oss, på tomten intill.
Ett, tu tre, närmare bestämt typ 2 veckor, stod huset "klart".
Snett mittemot kommer det ett hus till och även ett stenkast bort ännu ett hus.
 
Vi kommer (jag överdriver inte) att kunna se vad våra grannar äter till middag.
Det vill jag faktiskt inte veta.
Jag vill kunna gå ut från duschen i underkläder, eller varför inte näcka helt,  utan att någon ser.
Jag vill kunna vara mig själv till hundra procent.
Det kan jag inte här.
Det är för fixat. För perfekt. För nära mellan husen.
Jag känner mig så in i helsikes trängd och uttittad. Fast jag är säkert inte är det..
Ni fattar vad jag menar.
Man känner i magen när det inte känns bra helt enkelt.
 
Ja.. nu är jag så efterklok som bara jag kan vara.
Jag borde givetvis tänkt till betydligt tidigare.
Men så duktig är jag inte alla gånger.
Tro det eller ej, jag är definitvt en lantlolla i själen.
 
Ja vad händer nu då, undrar ni kanske.
Nej, vi kommer inte flytta imorgon, även om jag mer än gärna skulle göra det.
Tobias, min kära, älskade man har lyssnat och stöttat mig, som han alltid gör.
Vi har kommit fram till att vi flyttar när vi hittar ett hus som passar oss båda.
Det kan alltså ta ett halvår-år kanske... eller två år. Hoppas mer på det förstnämnda.
Känner mig betydligt lugnare inombords nu, när vi kommit överens.
Även om jag såklart vet att detta kan dröja.
 
 
Så Maria Oskarsson, som aldrig satt sin fot på Hemnet, har numera laddat ner appen (!) och sitter och kikar hus dagarna i ända.
Jag vet att det kommer komma ett hus. Vårt hus. Ett hus med en stor tomt, på landet.
 
Som allt annat, så kommer även detta ordna sig. Det är jag säker på.
 
Vi hörs kära ni!
/M
 
 
 
 
 
 
 
 
 

När man vet att något...

1 Läs mer >>
 
Dagen började såhär, busfröna i sängen!
 
 
 
Hallååå!
 
 
I´m alive!
Har inte ramlat av pinn´ än men ibland är det nära, haha.
 
Hur summerar jag en tid som är så händelserik, uttröttande, frustrerande och alldeles alldeles underbar?
Det är rentav omöjligt.
För jäklar anamma var det händer grejer här.
Det snurras runt, de spyr, de lägger sig i sin egen spya, de skriker när de ligger på mage för länge, det är kladd överallt när de äter och när de skrattar åt varandra så stannar hela världen.
Det är så gulligt att jag ramlar av stolen.
 
Jag känner att jag lever om vi säger så. Vissa dagar känns det extra mycket.
Varje kväll vi lägger huvudet på kudden så vet vi aldrig hur natten kommer se ut.
Kommer vi vara uppe en gång i timmen hela natten eller räcker det med två-tre spring?
Jag har lärt mig att inte tänka så mycket på det. Jag har även insett att jag klarar mig på oerhört lite sömn eller sammanhängande sömn.
Visst, kanske inte blir världens roligaste mamma men jag ÖVERLEVER ändå 12 timmar innan Tobbe kommer innanför dörren igen.
Det är lugnande att veta. Jag fixar det. Alltid.
 
Idag var jag ute och sprang!
Joggade lite lätt en gång för typ 2 veckor sen, dock bara runt 1 km med vagnen och i en himka blåst.
Idag testade jag att springa 4 km!
Det gick över förväntan, tog nästan 24 min.
Känns väldigt bra med tanke på att jag inte sprungit på över ett år.
Nu kan det bara bli bättre.
 
Grabbarna invigde sittdelarna i vagnen idag och det var populärt att få titta runt lite!
Igår var vi i Strängnäs och besökte en bilfirma, vi ska leasa en liten bil.
Vi har ju en bil sen innan men vi behöver en till.
Den blir "vår" i slutet av april!
Det börjar kännas liiite (betoning på lite) lättare att åka iväg med grabbarna.
Förutom att det är ett 2-timmars projekt att ens komma hemifrån så gäller det att planera i tusen steg framåt.
Som man såklart gör med ett barn också.
 
 
Igår var jag och Tobbe ute på restaurang och käkade, givetvis utan barnen.
De sussade sött medan Tobbes syster var barnvakt.
Underbart att sitta och prata och äta gott i LUGN och RO!
 
...vilket leder mig vidare till detta...
 
EGENTID.
Herregud alltså.
Det ordet har blivit lika laddat som att en nyblliven mamma skulle säga att hon inte vill amma sitt barn.
Eller en nybliven mamma som börjar jobba inom ett halvår och pappan får ta över.
Det här gör mig så helvetes förbannad så jag får en sjujäla puls här i soffan.
 
Jag älskar att vara utan barnen.
Gå till frissan, gå på massage, träffa vänner, ja ni fattar.
Det här innebär inte att jag inte älskar mina barn eller inte vill umgås med dom.
Jag tycker att det är ett sundhetstecken att man vill komma ifrån ibland.
De som ALDRIG vill vara ifrån sina barn, come on alltså.
Kanske kan vara bra att lätta lite på tyglarna så att säga...
 
Ni får bli sura på mig om ni vill, för jag står för mina ord.
Jag tror man uppskattar barn och allt där till om man får sakna dom lite.
Ni alla vet hur mycket jag har längtat efter barn.
Det betyder inte att jag aldrig kommer släppa dom ur sikte.
De var bara ngn vecka gamla när Tobbe var hemma med dom när jag åkte till frissan.
Och vet ni vad? De överlevde några timmar utan mig!
 
Njut av vårsolen som kommer i veckan!!
Stor kram från mig!
/M
 Leo är glad hos pappa!
 
 
 

Den fruktade egentide...

1 Läs mer >>
 
 
Hej!!
 
Efter mååånga om och men så sitter jag äntligen här vid datorn.
Jag har tänkt och sagt till Tobbe flera gånger senaste veckorna; Jag vill blogga!!
Har det inte kommit ungar i vägen (99 fall av 100) så är jag för trött.
 
Vad har hänt sedan mitt sista inlägg....
-Mitt überpositiva inlägg om mammaledigheten.
 
Grabbarna har fått sin 5-månaders spruta med lite tårar och oroliga nätter som följd.
Vi har hunnit med att döpa dom i helgen som var.
Leo var nöjd hos prästen och sa inte ett pip, medan Sam skrek för båda två när de tre vattendropparna landade på skallen.
Förutom det var det jättemysigt, stressigt och underbart.
 
Jag börjar längta efter jobbet i smyg och ångrar så helsikes mycket att jag och Tobbe inte delade upp föräldraledigheten från början.
 
Dock hade jag ju aldrig i förväg vetat att jag skulle amma i 2,5 månad.
Jaja, lätt att vara efterklok.
Jobba två dagar, hemma 3 dagar. Det hade varit lösningen känner jag.
Få träffa andra människor och använda hjärnan lite.
Jag har längtat efter den här tiden så länge, att det känns fruktansvärt att jag redan börjar tänka på jobb.
Men jag försöker väl fly det jobbiga i tanken.
Just nu hade jobbet varit som en semester!

Tänkte skriva om när vi , faktiskt jag, fick reda på att det var just tvillingar i min mage!
 
Hade bokat ett ultraljud innan det riktiga skulle äga rum.
 Jag ville bara veta att allt var okej därinne.
Tobbe åkte tidigare från jobbet den dagen och vi båda var pirriga, förväntasfulla och samtidigt livrädda.
Som alla förstagångsföräldrar känner inför första ultraljudet.
Finns det någon där inne tro?
 
Väl innan jag ens satt min fot i väntrummet började sms:en komma från Tobbe;
" Tågen strular, det är folk som springer på spåren"
Det ena ledde till det andra och vi insåg ganska fort att Tobbe skulle missa vårt första UL.
 
Inte mycket att göra tänkte jag, dock var jag såklart besviken och såklart Tobbe med.
Gick in och hon började undersöka.
Ganska snart så sa hon -- " Här är något, och här är hjärtat som slår!"
De orden.
Som vi hade längtat efter den här stunden.
Det finns något där inne och den lilla krabaten lever.
Lilla mini som vi kallade den lilla parveln för från början.
Jag hade väl precis börjat andas ut och slappna av något förrän hon fortsätte undersöka och kom med nästa mening..." Nej men, här är ju en till".
 
Jag sa, " Vad sa du!?"
Det är två stycken svarade hon.
Nu pratade jag inte längre med små bokstäver om vi säger så.
VADÅ TVÅ?!
Ja, det är två stycken.
Hon visade mig på skärmen och jag kunde också se, de två små sjöhästarna eller vad de nu såg ut som.
Vad är det för rund boll var nästa fråga?
Det är gulesäcken, där de får sin näring svarade hon.
 
Jag tror faktiskt jag skrek vid ngt tillfälle, för sköterskan utanför sa att hon hörde mig ända ut.
Oups.
Från noll kids till två.
Tankarna for direkt till min 2 år äldre syster som fick tvillingar året innan.
JISSES!!!
Känslan jag kände då var faktiskt ren och skär glädje.
Vi ska få barn, två barn!
 
Jag gick ut ur byggnaden med skakiga ben och med sockerdricka i kroppen.
Visste att Tobbe precis hade kommit till Strängnäs.
Första samtalet jag gjorde var till min syster som givetvis visste att jag skulle på UL.
 
Jag sa till henne; vet du vad?
Nej, svarade hon.
- Det är två, sa jag.
Det som hände härnäst var en skrik och skrattkavalkad av dess like.
Systrarna som båda fick tvillingar.
Vad är oddsen?!
 
Sen då. Vikigaste personen av allt.
Glömmer det aldrig.
Kom in i lägenheten och Tobbe satt och tittade på TV.
" Vi får köpa större bil nu älskling, sa jag".
Tobbe, spåhäxan Oskarsson svarade; Det är tvillingar eller?
Tobbe hade haft en känsla innan att det var två och vi har skämtat många gånger om det också.
Sen avslutade vi alltid skojeriet med att säga- två barn är bättre än inget alls om det skulle bli så.
 
Och nu sitter jag här.
Med två snarkande barn i vagnen för tillfället.
Livet är helt fantastiskt och oförutsägbart.
 
Med de orden tackar jag för mig.
För den här gången iallafall.
Säger som jag brukar- att jag lägger ut på instagram när jag bloggar så att ni vet.
Blir tyvärr alldeles för sälllan.
Trevlig helg alla ni underbara!
/M
 
 Första bilden på Leo & Sam.
Visst är de lika...? Haha!
 
 
 

Tvillingbeskedet!

3 Läs mer >>
 
 
Hallå!
 
 
Nyåret är ett minne blott, likaså är julen undanplockad.
Det enda som är kvar är granen som blivit lämnad åt sitt öde på grästmattan så länge.
Vi lär väl hitta barr i huset fram till midsommar.
Men det är det värt, allt för att känna doften av gran.
Är uppväxt med lite taniga granar som man fått ställa med den "fula sidan" inåt väggen.
Har huggit granar så länge jag kan minnas, ute hos mina föräldrar på deras mark såklart :)
Har dock sagt att jag nångång vill ha en "Disney-gran", tät och fin!
 
 
 
Vardagen har kommit tillbaka vilket innebär intag av lunchen direkt ur matlådan, micrat kaffe och klädkoden: myskläder. Nästan varje dag.
När det vankas besökare genomgår jag en personlighetsförändring. Typ.
Lockar håret och sminkar mig och normala kläder sätts på.
Sen kan man också bli så ivrig och uppspelt när besöken kommer hit, att jag spiller ut en massa kaffe i soffan.
True story, hände i måndags.
Tydligen vet jag inte hur man pratar med människor samtidigt som jag dricker massa kaffe.
 
Tobbe var hemma med mig och grabbarna i två veckor under jul och nyår och den tiden gick löjligt snabbt.
Men jag njöt av varje sekund.
 
Pojkarna mår bra. De växer som tusan.
Snart är de redan 5 månader!
Det har i princip tagit 3-4 månader att börja hitta någon slags balans och rutin.
Sedan några veckor tillbaka har de ätit vid ungefär samma tider dygnet runt vilket är en stor befrielse.
Detta kommer säkerligen ändras tusen gånger under de närmaste åren men just nu är det underbart.
 
Ni som följer mig på insta (maria0scarsson heter jag där), såg att jag skrev att gårdagen var ett helvete.
Sam var grinig från morgon till sen kväll.
Han sov dåligt på natten och jag och Tobbe var uppe typ 4 gånger vardera hela natten.
 
Sen kommer vi till det riktigt roliga. Sova på dagen.
De sover tre gånger om dagen. Två bebisar. Tre läggningar.
Sam vägrar att somna i vagnen utan det är vår säng eller spjälsängen som funkar.
Lägger jag Leo en kvart för sent, då blir han tokig och omöjlig att lägga.
Wohooooo!!
 
Igår hade jag Sam på höften (aj min rygg) samtidigt som jag gungade Leo fram och tillbaka i vagnen.
Sam var alldeles för grining att ha sittandes i babysittern eller någon annanstans för den delen.
 
Sam börjar tappa tålamodet att hänga på mig och Leo är sådär nöjd och hör dessutom brorsans missnöjda ljud.
Från ingenstans kommer kaskadspyan från Sam.
Hamnar på mig, på golvet, på Sam.
Mmmm... mitt liv alltså.
 
Äntligen somnar Leo och jag känner nästan en lyckotår komma.
Då var det dags för lillebror.
Bytte om på honom och sanerade mig själv och golvet.
Sam blev helt galen när jag la honom i vår säng.
Inget hjälpte. Inte heller spjälsängen.
Han skrek som att jag torterade honom.
Vid två tillfällen gick jag in i deras rum och lät honom skrika.
Fanns inget jag kunde göra utan att försöka lugna sig själv.
Till slut blev han också lugn och somnade.
Det var så sjukt jobbigt att jag höll på att ge upp.
 
I natt har de sovit bra, bara varit uppe 2 ggr.
Nu har de snart sovit i 2 timmar mitt på dagen vilket aldrig händer.
Därav tid att blogga, tack grabbar!
 
Att det kan svänga så fort. Från helvetet till paradiset.
Bara sådär.
Tur är väl det kan jag säga.
Finns väl inte en människa i världen som skulle skaffa fler än ett barn annars, haha!
 
 Så den här "mammaledigheten" som alla pratar så högt och brett om....
....det vete katten alltså. Jag saknar det sociala livet extremt mycket.
Klart att det är mysigt att bebisgosa och allt sånt.
Det är det verkligen. Men med två är det lite jobbigare...
Två att byta på, två att fila naglarna på, ja listan kan göras så lång.
 
Det är inte samma sak att ha två barn tätt som att ha tvillingar.
Nu fick jag det sagt också.
 
 
För tillfället har vi bara en bil vilket gör att jag blir låst givetvis.
Men sanningen är den att jag vet inte hur mycket jag skulle fara och flänga just nu.
Grabbarna är trygga här och jag behöver också ha babysitters och babygym för att underhålla dom om dagarna.
Sen som jag tidigare sagt är det ett mindre projekt att komma iväg i bilen och allt som ska packas.

Babysim då?
Ja hej, tjena att ta med två barn på babysim. Själv.
Nej, så roligt ska vi inte ha.
 
Nu kommer orden jag knappt vågar skriva, det hade varit enklare med ett barn.
Det är sanningen.
Men jag skulle aldrig för något i hela världen byta ut Leo och Sam.
De är de finaste jag har.
När de blir äldre hoppas jag att jag kan börja vidga mina vyer med två virvelvindar under armarna.
Och jag vet hur roligt de kommer ha med varandra framöver.
Bröderna brothers.
 
Med det sagt ska jag dricka mitt kaffe i lugn och ro medan de sover sin andra lur för dagen.
(Inlägget har tagit en stund att skriva).
 
Adios, och tack för att ni läser <3
/M
 
 
 
 
 
 
 
 

"Mammaledigheten"

0 Läs mer >>
Hello!!
 
Gott nytt år allihopa!!
 
2017!
Första gången jag skriver det!
 
Nyårsafton med barn för första gången blev en  minst sagt annorlunda upplevelse.
Stekte på oxfilén iklädd mysbrallor medan halva örat lyssnade om ngn unge vaknade i vagnen i hallen.
Än så länge lugnt.
Klyftpotatisen började få fin färg i ugnen och Tobbe hade vispat ihop en tryffel-majjo dagen till ära.
Vi hann iallfall duka bordet tills Leo kände att han också ville vara med till middagen.
 
Med Leo sittandes i vaggan så kunde vi iallfall äta tillsammans.
Kall/ljummen mat är ju annars rätt vanligt...
Med håret på sniskan och myskläderna på så kunde nyåret börja.
Som att det inte vore nog med glamour så somnade vi innan klockan slagit 22.
23.50 börjar det panga utanför fönstret och jag "armbågar" Tobbe som vaknar.
Sen står vi och kikar ut genom sovrumsfönstret.
Min kärlek och jag.
Alla de nyår jag tänkt vid 12-slaget-
"Hoppas det är i år det sker"
"Hoppas det är i år jag blir gravid"
Nu infann sig lugnet.
Ja, lite nervig var jag att grabbarna skulle vakna av alla fyrverkierer.
De sov som inget hade hänt.
Så var det 2017 och vi blev äntligen en familj.
 
Vi pratade nyårslöften jag och Tobbe och jag hasplade ur mig i ren nyårsanda-
" ska vi inte ha godisförbud fram till påsk?"
Tobbe hakade på direkt. Lätt för honom att säga som inte har några laster. Alls.
Jag backade väldigt snabbt.... socker blir nog en av mina räddningar i vår.
Tillsammans med snabbkaffet.
 
 
Nu till min hjärtefråga i afton.
Mammakroppen.
Såhär fyra månader efter förlossning och helsike börjar ju kroppen se okej ut iallfall.
Ska inte klaga överhuvutaget. Jag gick ner kilona direkt av ren stress och sömnbrist.
Inte den roligaste "dieten" haha... Men effektiv.
 
Jag känner mig svag i kroppen.
Ont i både rygg, armbågar (!) och ibland knäna.
Visst, nu är jag otränad som tusan.
Från att ha tränat mkt till i princip bara vardagsmotion och ibland några kast med kettlebellen och lite övningar på mattan. Det räcker inte när man släpar runt på Leo och Sam, väger 7 kg vardera.
 
Lyfter snett och lyfter fel.
Snabbt ska det gå.
Inte nog med att jag känner mig svag...
Vissa ställen har krympt väsentligt (!) medan magen snarare är som en mjuk bulldeg..
Mycket charmigt.
 
LÄNGTAR..
till jag kan snöra på mig skorna och börja springa.
Inte springa så långt kanske men bara komma ut och känna styrkan komma tillbaka.
Känna att jag kommer tillbaka till mig själv igen.
Snart så, när tussilagon tittar fram så kommer den här flåsande tvillingmamman bli farlig i löparspåret.
 
God natt kära läsare, och TACK för att ni läser!
/M
 Försöker mig på att se ut som Yoga-girl. Känns sådär likt...
(Japp, jag drar in magen på den här bilden)
 

Hatkärlek till mammak...

3 Läs mer >>
 Från att vara skinn och ben i början av september...
 
...till två välmående små korvar i december!
 
Hej på er!
 
Har just druckit kaffe under någorlunda normala former förutom två små pojkar som suttit i sina babysittrar och tittat på. När de blev för trötta och gringa efter mat och gymmande la jag ner dom i vagnen.
Åt till och med en brownie och kände att livet just NU är under kontroll.
 
Sam slocknade direkt i vagnen.
Leo fick jag jobba lite mer med innan han slappnade av.
Ibland räcker det att bara lägga ner dom innan man hör de snarka.
Ibland rullar jag den förbaskade vagnen fram och tillbaka i hallen så jag tror det snart ska bli märken i golvet...
Ibland tar jag såklart också promenader utomhus, haha!
 
Trots att pojkarna inte ens är fyra månader gamla inbillar jag mig att Leo är den som kommer bli mest känslig... och Sam är den lite mer tuffa.
Behöver ju såklart inte alls stämma men det är en feeling jag har, med mina häx-kunskaper :)
 
Idag har vi inte ens tagit oss ut. Vädret är tråkigt och det har blåst mycket.
Ibland är det skönt att bara hänga lite inomhus.
 
Nätterna svänger fort.
Mitt sista inlägg handlade om X antal kaosnätter med minimalt med sömn.
Har haft tre bra nätter nu med matningar runt kl 3-4.
 
Vår julgran ligger utomhus och känner sig övergiven.
Men snart ska den få komma in i värmen.
Mina föräldrar kom med den i helgen.
Blir nog att vi tar in den på fredag eftersom Tobbe är ledig då.
Vi klädde alltid granen den 23:e  när jag var liten och nu blir det så återigen.
 
Imorgon ska jag svida om till klänning, hade jag tänkt, och åka tilll Gripsholms värdshus på julbord med mitt jobb. Det ska bli kul att få komma ut lite och socialisera sig.
Får ju inte ut så jättemkt matnyttigt ur grabbarnas joller-konversationer.
Men gulligt är det.
 
Fast de inte ens är medvetna om det så brinner ibland det dåliga samvetet.
Min syster, också tvillingmamma,
kände samma sak och har sagt till mig flera gånger att "släppa". den känslan.
 
Som jag sagt så många gånger; två barn som vill ha din uppmärksamhet...
Två barn som gärna vill bli kramade och mysa i soffan.
Det är fullkomligt omöjligt att klara den biffen själv.
Jag vilade en stund med Leo mitt på dagen idag.
Vi la oss i sängen medan brorsan sov fint i vagnen.
Leo ville absolut inte ligga i vagnen och jag försökte med alla medel, dock förgäves.
 
Det blev något slags rekord att vi låg i sängen en timme utan att Sam vaknade och jag får slita mig från Leo som precis somnat och såklart vaknar när morsan ska bångla sig loss från sin bebis.
Hua! Hemsk känsla och frustrerande att plötsligt ha två barn som inte sover. Igen.
Leo fick även vara hos mig tidigt imorse när Sam forfarande sov.
 
Varje tillfälle jag får så pussar jag och kramar på Sam extra mycket.
Vill att han ska känna hur mycket jag älskar honom också.
Leo kom först den 28/8 och Sam nr 2. Att komma i andra hand verkar vara en trend...
 
Ni himlar säkert med ögonen nu.
Jag hör hur larvigt det låter.
Inte kan väl så små barn förstå eller känna avundsjuka redan?
Såklart inte.
Men det är svårt ändå ska jag tala om.
Vill ge dom lika mycket uppmärksamhet.
Som att jag inte har nog att tänka på, haha!
 
Jag villl passa på att önska er alla en god jul och gott nytt år.
Ni vet ju att jag inte direkt bloggar varje dag, så det blir nog inget inlägg innan jul.
Tack än en gång för att ni läser och kommenterar både här och på insta (maria0scarsson , heter jag där)
 
Stor kram till er!
/M
 Jag och Sam säger hejdå!
 
 
 

Det dåliga samvetet s...

1 Läs mer >>
 
 
Hej på er,
 
Jag och Skalman skulle ha mycket att snacka om.
Allt handlar om att ha koll på tiden just nu.
Dag som natt kollar jag på den förbannande klockan.
Den styr hela min dag.
Ingen idé att gå ut och gå om de åt för två timmar sen, för då är det snart dags igen.
Mat och sov-klocka är tydligen " the shit" för grabbarna, inte mycket annat som hinns med, förutom lite sångstund och gym-sprattel.
 
Tobbe och jag var nästan oförskämt pigga några dagar förra veckan när pojkarna sov bra och valde att väcka oss runt halv 4 -fyra på morgonen.
Då hade vi sovit från kl 22 och jag var för pigg för att somna om efter det. Efter ett tag gick det och pojkarna somnade om till typ halv 8.
Så härligt och så enkelt det plötsligt blev att vara tvillingmamma. Orken kom tillbaka.
 
Lyckan var tyvärr lite för kortvarig... vi har haft två skitnätter rent ut sagt.
Matning både runt 1 och runt 5- igen.
Suck, snark och fy fasen, skjut mig. Typ.
Det är galet så trött jag var i natt.
Ändå kunde jag inte sova mellan matningarna.
Låg och lyssnade på minsta ljud. Blev stressad av tanken av för lite sömn.
Då skall tilläggas att grabbarna inte ens ligger i samma rum som oss längre, utan utanför vårt sovrum.
 
Nu skulle en mamma med ett barn kunna sova en stund. Kan jag det?
Nej.
Leo snarkar i vagnen och Sam är hur pigg som helst och ligger och sprattlar för fullt i gymet.
Det är det här som är det jobbiga, när de är i osynk vilket de såklart ofta är.
 
Svepte en kaffe  i förmiddags och det gick upp i skallen direkt (haha) så jag dammade till och med av träningskläderna.
Lite kettlebell, planka och armhävningar och en prommis på 50 min.
Jag vet. Jag borde bara vara och lugna ner mig.
Det går sådär. Kände att jag behövde lite solljus.
 
 
Längtar till julen då Tobbe är ledig en del.
Äntligen får jag hjälp och avlastning så vi kan sova i skift när det är som värst.
Äntligen kan jag äta normalt.
Äter som en fågelunge på dagarna för jag inte har någon vidare matlust.
Hinner nog inte riktigt känna efter.
Är man två vuxna kan ju åtminstone en äta i hyffsad lugn och ro om ungarna lever rövare.
 
Jag påminner mig själv- varje gång det är tufft.
HÅLL UT!!
Det blir bättre. Det är inte alltid det kommer vara såhär.
 
Inte det mest upplyftande inlägget märker jag, dock en liten inblick i den oglammiga vardagen.
En dag i taget.
Kram till er alla fina!
 
 
 
 

Tick, tack...

1 Läs mer >>
 
 
Hello på er,
 
Jag har just käkat lite lunch som jag värmde direkt i matlådan, haha.
Som att jag inte har "tid" att lägga upp det jag äter på en tallrik..
Man (läs jag) blir lite smålat av att vara hemma.Idag lullar jag runt i myskläder och hoppas innerligen att ingen knackar på dörren för då öppnar jag nog inte... haha!
 
Efter två bra nätter med endast en matning (YES!) så kom bakslaget i natt.
Leo var hungrig betydligt tidigare än vanligt.
Tog upp honom till mig för att försöka jämna ut tiden så att brorsan hade en chans att vakna.
Det gick inte.
Halv ett i natt fick Leo nog och jag fick väcka Sam som sov skönt.
Samma sak hände tidigare på morgonen också.
 
Åt frukost med Tobbe idag innan han åkte till jobbet efter kl 6.
Hann slumra iallafall en halvtimme på soffan med ena ungen i nestet och den andra i babysittern.
 
Det konstiga är ju att jag ändå känner mig hyffsat pigg runt 9-10 snåret. Det börjar bli ljust ute och kroppen vaknar.
Förut, innan barnen, kunde jag sova mkt- tio timmar per natt var inga problem.
Fick jag mindre än 8 var det lite småjobbigt.
 
Nu flyger champagnekorken i luften oh vi firar denna seger om vi får 6 timmar uppdelat på hela natten.
Ja herregud. Det är lite komiskt iallafall.
 
Då är vi redan inne i december.
Ngn julklapp har jag väl lyckats handla men långt ifrån klar.
Sen är det ingen direkt köphysteri i min släkt utan fokus är mest på barnen och det är ju rätt.
 
Imorgon får vi lite besök från Tobbes familj och släkt.
Ska bli mysigt.
Annars är inget direkt inplanerat vilket känns skönt såklart.
Det finns liksom att göra ändå.
 
Idag fick jag uppleva det allra första lilla skrattet som Leo stod för.
Det var så gulligt att jag nästan ramlade av soffan.
Och såklart, dessa små leeden som lyser upp vilken trött morsa som helst.
Det gör allt detta så värt det. Allt slit. Allt jobb. Alla matningar och alla spyor.
När de ler.
Jag smälter direkt och hjärtat värker för mina små.
Blir tårögd för ingenting numera.
Jag och min ljuva stämma kraxar lite barnsånger för kidsen och det verkar vara poppis.
Havet är djupt (lilla sjöjungfrun) är en favorit (även hos mamma)!
 
Nehe, dags att ta tag i dagen kanske (klockan är nu 12.15)
Behöver damma av lite här och fixa lite inför besökarna imorgon.
Får se hur mkt jag hinner med. Nu sussar grabbarna.
 
Ha en skön helg och trevlig andra advent!
Kram från mig och grabbarna!
/M
 
 
 
 
 

Det känsliga mammahjä...

1 Läs mer >>
 
Hej!
 
Det låter dramatiskt och på något konstigt vis känns det också så.
Jag pratar om amningen.
Min amning.
För alla tycker och gör vi olika och jag stöttar olika varianter till hundra procent.
 
Ammade vid varje mål till grabbarna var ca 2,5 månad.
La alltså "av" för ca 2 veckor sen.
Nu blir det morgon och kväll...egentligen mest för att det är mysigt.
Eller det hade varit det med ett barn, haha.
Det har funkat rätt bra att amma till största delen av tiden.
Sen har det funnits dagar där jag velat ge upp.
Barn som inte tar bröstet eller smärta av dess like...
 
Men trots detta, när det väl har funkat har jag gillat att amma.
Det är supermysigt när det "klickar" så att säga.
Sen är det lite sorgligt att det är sista gången jag kommer amma någonsin!
För fler ungar blir det nog inte.
 
Nu har det blivit en tidssparare- att mata med flaska och det kan tyckas själviskt men jag måste tyvärr prioritera.
Sen är grabbarna så helvetes hungriga att jag hade väl fått amma 24/7 om de skulle vara nöjda.
 
Måndagar har blivit lite av en favoritdag.
Min bättre hälft är nämligen ledig på måndagar fram till jul iallafall.
Jag har känt att jag behöver avlastning här hemma.
Jag har varit väldig tydlig med det. Det här är fanimej inte lätt.
Det är knappt så man vågar yppa tanken på att klaga när vi kämpat efter barn så länge.
Är ingen supermänniska eller supermamma eller för den delen, så klagandet kommer fortsätta- till viss del.
Och det har ingenting att göra med att jag inte älskar mina barn.
 
Ja, hörreni. Livet förändras snabbt.
För ett år sedan plockade jag och Tobbe koraller på stranden på Maldiverna och käkade buffé så det sprutade ur öronen. Smekmånaden var sådär fantastisk som man bara kunnat önska!
 
Nu är jag glad om jag hinner svepa en kaffe mellan matningarna haha!!
Jisses vilka kontraster alltså.
 
Träningen går det åt helsike med.
Var nog mer tränad när jag var preggo än nu.
Min duktiga bild när jag tränar (på insta) dammar igen kan jag säga.
Har väl lyckats träna en gång till efter det.
Kommer jag utanför dörren på en promenad är jag lycklig, för det är knappt jag hinner med det.
Tobbe köpte iallafall en kettlebell och jag körde med den och hade ont i 5 dagar efter, HAHA!
 
Ja ni hör ju.
Det går bra det här.
Men jag känner att träningen kommer sen, hoppas jag.
När våra små juveler sover bättre på nätterna kanske jag orkar med mig en sväng på träningsmattan.
Kettlebellen glor på mig känner jag...
 
Tills dess tar jag det hela med ro.
Det är ju snart jul.
Har ni börjat pynta?
Det har vi (eller jag)!
 Hinner en tomte åt gången innan ngn liten rackare pockar på min uppmärksamhet.
Satt upp ljusslingor ute, så himla mysigt och vi har redan dom tända!
Fusk fusk , jag vet. Kunde inte hålla oss när snön låg på marken.
Nu försvann tyvärr julkänslan något...
 
MEN jag har lyckats blogga nu , med Sam sittande i sittern vid min fot och Leo sovandes- i gymmet (vilken soffpotatis!)
 
Tack igen för att ni läser min blogg!
Försöker posta på instagram varje gång jag bloggar, enklast och snällast mot er.
För jag bloggar inte lika ofta som jag vill.
'
Kram på er!
/M
 
 
 
 
 

Time to say goodbye.....

1 Läs mer >>
 
 
Hello därute,
 
Då var det lördag igen.
Middagen idag: risgrynsgröt.
Middag igår: köttbit och bea.
Kontraster när det är som allra bäst!
Sam sover i skrivandets stund.
Lugnt. Skönt. Tyst.
Tobbe bygger ihop en skänk vi köpt och Leo tittar med stora ögon på från babysittern.
 
Det ser inte alltid ut såhär- så jag värdesätter dessa stunder oerhört mycket.
 
Dagarna rullar på, veckorna flyger förbi.
Så kom den fruktade vardagen, när jag är själv med två barn under 3 månader medan Tobbe är åter på jobbet i Sthlm.
Ni förstår själv. My god. Blod, svett och tårar. Typ.
 
Det ska matas. Hela tiden. Känns det som.
Nånstans däremellan ska jag själv hinna äta och andas lite...
Jag bor i tv-soffan (när jag matar grabbarna) och har blivit beroende av att titta på Nyhetsmorgon och följer valet i USA med stor spänning, när Marcus Oscarsson guidar tv-tittarna genom pajkastningen som varit under natten.
 
Nu till kruxet.
Att mata två barn samtidigt.
För er som har ett barn kan detta vara svårt att ta in. Men please, försök för min skull haha.
Har jag tur vaknar den ena först och jag kan byta blöja i lugn och ro och börja amma.
Detta är såklart inte alltid fallet utan när den andra börjar skrika händer det att tvilling nr 2 sätter igång också.
 
Inte aaaaalls stressande med två små som skriker så glasen spricker inne i skåpen och krokodiltårarna sprutar. Känner mig där och då som världens sämsta mamma som låter den ena skrika medan den andra ligger på skötbordet och skriker den med. Men han får iallfall min uppmärksamhet .
Försöker kompensera upp de hela med massor med pussar på deras små äppekinder.
 
För om båda vaknar samtidigt. Ja- då vill de ha mat. NU. Direkt. Helst för tio minuter sedan.
Amma den ena.
Mata den andra med flaska.
Sitter som en majskrok i kroppen och har amningskudden och ena ungen på den medan den andra ligger på en kudde bredvid.
 
That´s not all- så håll i hatten.
Detta hade kunnat vara så enkelt. Men nej.
Det ska tas pauser och rapas för att de inte ska få magknip deluxe vilket de ibland får ändå.
Båda kräks samtidigt. Det rinner längs halsen och jag torkar, torkar i all evighet.
Det skriks och jämras efter maten.
Hur i hela världen tröstar man två barn samtidigt?
Jag har bara två armar och en famn att hålla dom i.
Puh. Otillräckligheten är ett faktum som är så in i helsikes krånglig.
Hade aldrig kunnat ana det.
MEN. Nu till den ljuva guldkanten.
 
När det faktiskt flyter på, vilket det såklart gör också, finns det inget mer underbart än två underbara pojkar som tittar på mig med sina blåa ögon.
 
Och dessa små leenden som kommer oftare och oftare.
Blir helt varm inombords, att tröttheten iallfall för stunden är som bortblåst.
Annars har snabbkaffet kommit väl till pass när det varit som värst.
En stor kopp och morsan är ready to go.
5-6 timmars upphackad sömn gör inte susen tyvärr..
Men såklart bättre än noll timmar...
 
Förhoppningen är att de snart skall börja sova längre perioder..en matning på natten vore trevligt istället för två.
Hoppas ni har en underbar kväll och tack för att ni läser det jag skriver, jättekul!
/M
 
 

Det nya livet