1 Läs mer >>
 
Hallå!
 
Känner mig som en levande blogg numera, jag har så många tankar och känslor jag vill sätta på pränt.
Tiden finns inte till och istället mal det runt i skallen på mig.
Föredrar att bara skriva...
Men med Leo och Sam i släptåg är det inte så himla lätt alla gånger.
Nu sover dom och då passar jag på!
 
 
Nu till dagens, mycket allvarliga problem.
Ni får, by the way, efter ni läst detta, tycka att jag är världens larvigaste eller mest kritiska i världen.
Det är jag också. Allt det där och lite till.
 
 
Huset.
 
Vi har bott här i Stallarholmen i drygt 1 år.
Jag kände väl (i ärlighetens namn) redan från början att området kanske inte är helt i min smak.
Exakt vad jag menar med det kan ni ta er en tripp hit till "Skuldkusten" eller "Solsidan" , så får ni se.
 
Hus överallt. Precis överallt.
Det är inget fel med det- om man nu gillar det.
Perfekta hus och oftast perfekta gräsmattor efter robotgräsklipparnas framfart.
Jag blev kär i huset och promenadstråken kring vattnet och fårhagarna.
Det är verkligen hur vackert som helst.
Men sen då?
 
Det byggs.
Och det byggs.
Hus ploppar upp som svampar ur jorden och det står fanimej en grävskopa och gräver hela tiden någonstans.
För er som inte vet, är jag uppvuxen på landet, närmare bestämt på Aspö.
Grannarna, min moster och på den tiden även mina kusiner bodde i grannhuset som låg en bit ifrån vårt hus.
 
En uppväxt, stor trädgård. Träd överallt. Lugn och ro. Stå ute på åkrarna och flyga drake på höstarna.
Busa med kusinerna och med Sol, min barndomsvän. Cykla ner till bryggan.
Gå till min mosters hönshus och titta på hönorna.
Plocka äpplen och plommon.
Det var precis så idylliskt som det låter. Även fast det är svårt att beskriva med ord.
 
För någon vecka sen började det byggas bredvid oss, på tomten intill.
Ett, tu tre, närmare bestämt typ 2 veckor, stod huset "klart".
Snett mittemot kommer det ett hus till och även ett stenkast bort ännu ett hus.
 
Vi kommer (jag överdriver inte) att kunna se vad våra grannar äter till middag.
Det vill jag faktiskt inte veta.
Jag vill kunna gå ut från duschen i underkläder, eller varför inte näcka helt,  utan att någon ser.
Jag vill kunna vara mig själv till hundra procent.
Det kan jag inte här.
Det är för fixat. För perfekt. För nära mellan husen.
Jag känner mig så in i helsikes trängd och uttittad. Fast jag är säkert inte är det..
Ni fattar vad jag menar.
Man känner i magen när det inte känns bra helt enkelt.
 
Ja.. nu är jag så efterklok som bara jag kan vara.
Jag borde givetvis tänkt till betydligt tidigare.
Men så duktig är jag inte alla gånger.
Tro det eller ej, jag är definitvt en lantlolla i själen.
 
Ja vad händer nu då, undrar ni kanske.
Nej, vi kommer inte flytta imorgon, även om jag mer än gärna skulle göra det.
Tobias, min kära, älskade man har lyssnat och stöttat mig, som han alltid gör.
Vi har kommit fram till att vi flyttar när vi hittar ett hus som passar oss båda.
Det kan alltså ta ett halvår-år kanske... eller två år. Hoppas mer på det förstnämnda.
Känner mig betydligt lugnare inombords nu, när vi kommit överens.
Även om jag såklart vet att detta kan dröja.
 
 
Så Maria Oskarsson, som aldrig satt sin fot på Hemnet, har numera laddat ner appen (!) och sitter och kikar hus dagarna i ända.
Jag vet att det kommer komma ett hus. Vårt hus. Ett hus med en stor tomt, på landet.
 
Som allt annat, så kommer även detta ordna sig. Det är jag säker på.
 
Vi hörs kära ni!
/M
 
 
 
 
 
 
 
 
 

När man vet att något...

1 Läs mer >>
 
Dagen började såhär, busfröna i sängen!
 
 
 
Hallååå!
 
 
I´m alive!
Har inte ramlat av pinn´ än men ibland är det nära, haha.
 
Hur summerar jag en tid som är så händelserik, uttröttande, frustrerande och alldeles alldeles underbar?
Det är rentav omöjligt.
För jäklar anamma var det händer grejer här.
Det snurras runt, de spyr, de lägger sig i sin egen spya, de skriker när de ligger på mage för länge, det är kladd överallt när de äter och när de skrattar åt varandra så stannar hela världen.
Det är så gulligt att jag ramlar av stolen.
 
Jag känner att jag lever om vi säger så. Vissa dagar känns det extra mycket.
Varje kväll vi lägger huvudet på kudden så vet vi aldrig hur natten kommer se ut.
Kommer vi vara uppe en gång i timmen hela natten eller räcker det med två-tre spring?
Jag har lärt mig att inte tänka så mycket på det. Jag har även insett att jag klarar mig på oerhört lite sömn eller sammanhängande sömn.
Visst, kanske inte blir världens roligaste mamma men jag ÖVERLEVER ändå 12 timmar innan Tobbe kommer innanför dörren igen.
Det är lugnande att veta. Jag fixar det. Alltid.
 
Idag var jag ute och sprang!
Joggade lite lätt en gång för typ 2 veckor sen, dock bara runt 1 km med vagnen och i en himka blåst.
Idag testade jag att springa 4 km!
Det gick över förväntan, tog nästan 24 min.
Känns väldigt bra med tanke på att jag inte sprungit på över ett år.
Nu kan det bara bli bättre.
 
Grabbarna invigde sittdelarna i vagnen idag och det var populärt att få titta runt lite!
Igår var vi i Strängnäs och besökte en bilfirma, vi ska leasa en liten bil.
Vi har ju en bil sen innan men vi behöver en till.
Den blir "vår" i slutet av april!
Det börjar kännas liiite (betoning på lite) lättare att åka iväg med grabbarna.
Förutom att det är ett 2-timmars projekt att ens komma hemifrån så gäller det att planera i tusen steg framåt.
Som man såklart gör med ett barn också.
 
 
Igår var jag och Tobbe ute på restaurang och käkade, givetvis utan barnen.
De sussade sött medan Tobbes syster var barnvakt.
Underbart att sitta och prata och äta gott i LUGN och RO!
 
...vilket leder mig vidare till detta...
 
EGENTID.
Herregud alltså.
Det ordet har blivit lika laddat som att en nyblliven mamma skulle säga att hon inte vill amma sitt barn.
Eller en nybliven mamma som börjar jobba inom ett halvår och pappan får ta över.
Det här gör mig så helvetes förbannad så jag får en sjujäla puls här i soffan.
 
Jag älskar att vara utan barnen.
Gå till frissan, gå på massage, träffa vänner, ja ni fattar.
Det här innebär inte att jag inte älskar mina barn eller inte vill umgås med dom.
Jag tycker att det är ett sundhetstecken att man vill komma ifrån ibland.
De som ALDRIG vill vara ifrån sina barn, come on alltså.
Kanske kan vara bra att lätta lite på tyglarna så att säga...
 
Ni får bli sura på mig om ni vill, för jag står för mina ord.
Jag tror man uppskattar barn och allt där till om man får sakna dom lite.
Ni alla vet hur mycket jag har längtat efter barn.
Det betyder inte att jag aldrig kommer släppa dom ur sikte.
De var bara ngn vecka gamla när Tobbe var hemma med dom när jag åkte till frissan.
Och vet ni vad? De överlevde några timmar utan mig!
 
Njut av vårsolen som kommer i veckan!!
Stor kram från mig!
/M
 Leo är glad hos pappa!
 
 
 

Den fruktade egentide...