Time to say goodbye...
Hej!
Det låter dramatiskt och på något konstigt vis känns det också så.
Jag pratar om amningen.
Min amning.
För alla tycker och gör vi olika och jag stöttar olika varianter till hundra procent.
Ammade vid varje mål till grabbarna var ca 2,5 månad.
La alltså "av" för ca 2 veckor sen.
La alltså "av" för ca 2 veckor sen.
Nu blir det morgon och kväll...egentligen mest för att det är mysigt.
Eller det hade varit det med ett barn, haha.
Eller det hade varit det med ett barn, haha.
Det har funkat rätt bra att amma till största delen av tiden.
Sen har det funnits dagar där jag velat ge upp.
Sen har det funnits dagar där jag velat ge upp.
Barn som inte tar bröstet eller smärta av dess like...
Men trots detta, när det väl har funkat har jag gillat att amma.
Det är supermysigt när det "klickar" så att säga.
Sen är det lite sorgligt att det är sista gången jag kommer amma någonsin!
För fler ungar blir det nog inte.
Nu har det blivit en tidssparare- att mata med flaska och det kan tyckas själviskt men jag måste tyvärr prioritera.
Sen är grabbarna så helvetes hungriga att jag hade väl fått amma 24/7 om de skulle vara nöjda.
Måndagar har blivit lite av en favoritdag.
Min bättre hälft är nämligen ledig på måndagar fram till jul iallafall.
Jag har känt att jag behöver avlastning här hemma.
Jag har varit väldig tydlig med det. Det här är fanimej inte lätt.
Det är knappt så man vågar yppa tanken på att klaga när vi kämpat efter barn så länge.
Är ingen supermänniska eller supermamma eller för den delen, så klagandet kommer fortsätta- till viss del.
Och det har ingenting att göra med att jag inte älskar mina barn.
Ja, hörreni. Livet förändras snabbt.
För ett år sedan plockade jag och Tobbe koraller på stranden på Maldiverna och käkade buffé så det sprutade ur öronen. Smekmånaden var sådär fantastisk som man bara kunnat önska!
Nu är jag glad om jag hinner svepa en kaffe mellan matningarna haha!!
Jisses vilka kontraster alltså.
Träningen går det åt helsike med.
Var nog mer tränad när jag var preggo än nu.
Min duktiga bild när jag tränar (på insta) dammar igen kan jag säga.
Har väl lyckats träna en gång till efter det.
Kommer jag utanför dörren på en promenad är jag lycklig, för det är knappt jag hinner med det.
Tobbe köpte iallafall en kettlebell och jag körde med den och hade ont i 5 dagar efter, HAHA!
Ja ni hör ju.
Det går bra det här.
Men jag känner att träningen kommer sen, hoppas jag.
När våra små juveler sover bättre på nätterna kanske jag orkar med mig en sväng på träningsmattan.
Kettlebellen glor på mig känner jag...
Tills dess tar jag det hela med ro.
Det är ju snart jul.
Har ni börjat pynta?
Det har vi (eller jag)!
Hinner en tomte åt gången innan ngn liten rackare pockar på min uppmärksamhet.
Satt upp ljusslingor ute, så himla mysigt och vi har redan dom tända!
Fusk fusk , jag vet. Kunde inte hålla oss när snön låg på marken.
Nu försvann tyvärr julkänslan något...
MEN jag har lyckats blogga nu , med Sam sittande i sittern vid min fot och Leo sovandes- i gymmet (vilken soffpotatis!)
Tack igen för att ni läser min blogg!
Försöker posta på instagram varje gång jag bloggar, enklast och snällast mot er.
För jag bloggar inte lika ofta som jag vill.
'
Kram på er!
/M
skriven
Åh vilket skönt inlägg från en helt velig mamma som inte hinner med mer än att vara just mamma. Det finns en hets i samhället om att man ska hinna både det ena och det andra. bra att du är tydlig med ditt behov av avlastning. Barn är asjobbigt att ta hand om i perioder, och jag har bara en nyfödd. Två med samma behov... ja... dubbelt arbete. Hoppas din man kan vara hemma mer om det behövs. Själv är jag sjukskriven och min man föräldraledig, så vi är hemma båda två. Inte ens han fixar det om jag ensam skulle ha behövt fixa när han jobbade. Det är en tuff period och man får prata om det även om man längtat efter barn. De är ju ljuvliga och väl värda mödan, men för den sakens skull är det inte helt underbart hela tiden <3