Hej på er alla!
Jag har så mycket att säga men vet knappt var jag ska börja.
Jag kan börja med att säga att jag tänker på bloggen varje dag.
Varje dag tänker jag -
Jag vill och behöver skriva... sen när kvällen kommer är jag totalt slut att jag med nöd och näppe orkar brygga lite te. Typ på den nivån.
De är ju inte så att jag lever på bloggen (tack och lov) men har alltid tyckt om att skriva.
Jobbet rullar på väldigt bra.
Samtal med elever och föräldrar är det jag pysslar med mest.
Sen är det såklart många sidouppdrag på skolan och även "akuta" saker som kan ske på skolan. Jag trivs bra och känner att jag hittat rätt jobb. Har en plan att vidarutbilda mig längre fram när våra pojkar är större.
Vill gärna utveckla samtalen ytterligare och lära mig mer om KBT.
Annars känner jag att jag inte hinner med Något/Alls/Nada.
Jag jobbar. Kommer hem. Är med Tobbe och pojkarna sista timmarna innan läggning.
Laga mat. Ta det lugnt en stund i soffan.. Sova. Förhoppningsvis hela natten men finns ju aldrig några garantier.
Nej, inte särskilt ovanligt att vardagen ser ut så, det vet jag.
Ja. Vad är det då jag inte hinner med...
Träningen. Usch. Stor skämskudde behöver rotas fram nu.
Tränar i snitt 1 gång i veckan (body pump)
Thats´t it. 529 kr i månaden för 4 pass. Känns verkligen värt det.
Faktum är att jag alltid vill hem efter jobbet.
Jag vill avlasta Tobbe lite och såklart mysa med grabbarna.
Jag var själv med grabbarna idag fram till lunch.
Det var jäkligt svettigt där ett tag mellan massa bajsblöjor, en krypande Sam och att de alltid pussar/biter varandra när de är nära.
Gnälligt/grinigt omvartannat med tänder som spricker igenom överallt typ.
Just nu är jag i en konstig obalans som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån.
Trött, hängig och inte mycket energi. Ingen vidare lust att träna heller. Sen går ju det i vågor såklart men smaljeansen är fanimej trånga nu alltså.
Jag hoppas att det vänder snart för den här känslan i kroppen är inge vidare.
Det är en liten sorg i hjärtat som är svår att ta itu med.
Det är lite annat privat också som jag inte vill gå in på här.
Känner att jag försummar vänner jag vill träffa och snacka mer med.
Jag hoppas innerligen ni förstår min situation <3
Mina pojkar då.
Ja vilket helsike det kan vara med våra två små.
Samtidigt är det så himla roligt när de härmar ljud, vet vad "kossan" säger och det babblas mycket annat också.
Sen börjar de ju verkligen bli små minimänniskor. Smarta små filurer som älskar att pussas och bita i datasladdarna. Och att stå upp och gå längs soffan. Hela tiden, all day long. Gud förrbjude den som sätter de ner för att leka!! Hua.
Vill slutligen säga TACK TACK till er söta som tappert besökt min blogg trots den stiltje som varit.
Kommer inte lova att det kommer bli mycket bättre heller -än.
Har större förhoppningar på bloggen så småningom.
Nej, nu tar jag kväll.
Stor kram till er alla.
/ M