Den fruktade egentiden.
Dagen började såhär, busfröna i sängen!
Hallååå!
I´m alive!
Har inte ramlat av pinn´ än men ibland är det nära, haha.
Hur summerar jag en tid som är så händelserik, uttröttande, frustrerande och alldeles alldeles underbar?
Det är rentav omöjligt.
För jäklar anamma var det händer grejer här.
Det snurras runt, de spyr, de lägger sig i sin egen spya, de skriker när de ligger på mage för länge, det är kladd överallt när de äter och när de skrattar åt varandra så stannar hela världen.
Det är så gulligt att jag ramlar av stolen.
Jag känner att jag lever om vi säger så. Vissa dagar känns det extra mycket.
Varje kväll vi lägger huvudet på kudden så vet vi aldrig hur natten kommer se ut.
Kommer vi vara uppe en gång i timmen hela natten eller räcker det med två-tre spring?
Jag har lärt mig att inte tänka så mycket på det. Jag har även insett att jag klarar mig på oerhört lite sömn eller sammanhängande sömn.
Visst, kanske inte blir världens roligaste mamma men jag ÖVERLEVER ändå 12 timmar innan Tobbe kommer innanför dörren igen.
Det är lugnande att veta. Jag fixar det. Alltid.
Idag var jag ute och sprang!
Joggade lite lätt en gång för typ 2 veckor sen, dock bara runt 1 km med vagnen och i en himka blåst.
Idag testade jag att springa 4 km!
Det gick över förväntan, tog nästan 24 min.
Känns väldigt bra med tanke på att jag inte sprungit på över ett år.
Nu kan det bara bli bättre.
Grabbarna invigde sittdelarna i vagnen idag och det var populärt att få titta runt lite!
Igår var vi i Strängnäs och besökte en bilfirma, vi ska leasa en liten bil.
Vi har ju en bil sen innan men vi behöver en till.
Den blir "vår" i slutet av april!
Det börjar kännas liiite (betoning på lite) lättare att åka iväg med grabbarna.
Förutom att det är ett 2-timmars projekt att ens komma hemifrån så gäller det att planera i tusen steg framåt.
Som man såklart gör med ett barn också.
Igår var jag och Tobbe ute på restaurang och käkade, givetvis utan barnen.
De sussade sött medan Tobbes syster var barnvakt.
Underbart att sitta och prata och äta gott i LUGN och RO!
...vilket leder mig vidare till detta...
EGENTID.
Herregud alltså.
Det ordet har blivit lika laddat som att en nyblliven mamma skulle säga att hon inte vill amma sitt barn.
Eller en nybliven mamma som börjar jobba inom ett halvår och pappan får ta över.
Det här gör mig så helvetes förbannad så jag får en sjujäla puls här i soffan.
Jag älskar att vara utan barnen.
Gå till frissan, gå på massage, träffa vänner, ja ni fattar.
Det här innebär inte att jag inte älskar mina barn eller inte vill umgås med dom.
Jag tycker att det är ett sundhetstecken att man vill komma ifrån ibland.
De som ALDRIG vill vara ifrån sina barn, come on alltså.
Kanske kan vara bra att lätta lite på tyglarna så att säga...
Ni får bli sura på mig om ni vill, för jag står för mina ord.
Jag tror man uppskattar barn och allt där till om man får sakna dom lite.
Ni alla vet hur mycket jag har längtat efter barn.
Det betyder inte att jag aldrig kommer släppa dom ur sikte.
De var bara ngn vecka gamla när Tobbe var hemma med dom när jag åkte till frissan.
Och vet ni vad? De överlevde några timmar utan mig!
Njut av vårsolen som kommer i veckan!!
Stor kram från mig!
/M
Leo är glad hos pappa!
skriven
Alltid lika skönt att komma ut och bara få äta i lugn och ro😀. Det börjar bli dags här snart med😀. 4km var länge sen jag sprang om jag någonsin har gjort det😂. Du är hurtig och duktigt du. Imponerad av dig😍😘.