När man vet att något är fel...
Hallå!
Känner mig som en levande blogg numera, jag har så många tankar och känslor jag vill sätta på pränt.
Tiden finns inte till och istället mal det runt i skallen på mig.
Föredrar att bara skriva...
Men med Leo och Sam i släptåg är det inte så himla lätt alla gånger.
Nu sover dom och då passar jag på!
Nu till dagens, mycket allvarliga problem.
Ni får, by the way, efter ni läst detta, tycka att jag är världens larvigaste eller mest kritiska i världen.
Det är jag också. Allt det där och lite till.
Huset.
Vi har bott här i Stallarholmen i drygt 1 år.
Jag kände väl (i ärlighetens namn) redan från början att området kanske inte är helt i min smak.
Exakt vad jag menar med det kan ni ta er en tripp hit till "Skuldkusten" eller "Solsidan" , så får ni se.
Hus överallt. Precis överallt.
Det är inget fel med det- om man nu gillar det.
Perfekta hus och oftast perfekta gräsmattor efter robotgräsklipparnas framfart.
Jag blev kär i huset och promenadstråken kring vattnet och fårhagarna.
Det är verkligen hur vackert som helst.
Men sen då?
Det byggs.
Och det byggs.
Hus ploppar upp som svampar ur jorden och det står fanimej en grävskopa och gräver hela tiden någonstans.
För er som inte vet, är jag uppvuxen på landet, närmare bestämt på Aspö.
Grannarna, min moster och på den tiden även mina kusiner bodde i grannhuset som låg en bit ifrån vårt hus.
En uppväxt, stor trädgård. Träd överallt. Lugn och ro. Stå ute på åkrarna och flyga drake på höstarna.
Busa med kusinerna och med Sol, min barndomsvän. Cykla ner till bryggan.
Gå till min mosters hönshus och titta på hönorna.
Gå till min mosters hönshus och titta på hönorna.
Plocka äpplen och plommon.
Det var precis så idylliskt som det låter. Även fast det är svårt att beskriva med ord.
För någon vecka sen började det byggas bredvid oss, på tomten intill.
Ett, tu tre, närmare bestämt typ 2 veckor, stod huset "klart".
Snett mittemot kommer det ett hus till och även ett stenkast bort ännu ett hus.
Snett mittemot kommer det ett hus till och även ett stenkast bort ännu ett hus.
Vi kommer (jag överdriver inte) att kunna se vad våra grannar äter till middag.
Det vill jag faktiskt inte veta.
Jag vill kunna gå ut från duschen i underkläder, eller varför inte näcka helt, utan att någon ser.
Jag vill kunna vara mig själv till hundra procent.
Det kan jag inte här.
Det är för fixat. För perfekt. För nära mellan husen.
Jag känner mig så in i helsikes trängd och uttittad. Fast jag är säkert inte är det..
Ni fattar vad jag menar.
Man känner i magen när det inte känns bra helt enkelt.
Ja.. nu är jag så efterklok som bara jag kan vara.
Jag borde givetvis tänkt till betydligt tidigare.
Men så duktig är jag inte alla gånger.
Tro det eller ej, jag är definitvt en lantlolla i själen.
Ja vad händer nu då, undrar ni kanske.
Nej, vi kommer inte flytta imorgon, även om jag mer än gärna skulle göra det.
Tobias, min kära, älskade man har lyssnat och stöttat mig, som han alltid gör.
Vi har kommit fram till att vi flyttar när vi hittar ett hus som passar oss båda.
Det kan alltså ta ett halvår-år kanske... eller två år. Hoppas mer på det förstnämnda.
Känner mig betydligt lugnare inombords nu, när vi kommit överens.
Även om jag såklart vet att detta kan dröja.
Så Maria Oskarsson, som aldrig satt sin fot på Hemnet, har numera laddat ner appen (!) och sitter och kikar hus dagarna i ända.
Jag vet att det kommer komma ett hus. Vårt hus. Ett hus med en stor tomt, på landet.
Som allt annat, så kommer även detta ordna sig. Det är jag säker på.
Vi hörs kära ni!
/M
skriven
Å intressant läsning! Trist att det känns så där ni bor även om fint å bra promenadstråk. Drömde mig också bort till ett hus på landet redan i bilden upptill. Lugn och ro. Skönt att ni kommit överens och kan kika på hemnet.ni kommer hitta drömhuset för er å era små juveler så småningom ❤️ saknat dig! Kram Malin ps, måste bli bättre på att läsa din blogg.