Hej!!
Efter mååånga om och men så sitter jag äntligen här vid datorn.
Jag har tänkt och sagt till Tobbe flera gånger senaste veckorna; Jag vill blogga!!
Har det inte kommit ungar i vägen (99 fall av 100) så är jag för trött.
Vad har hänt sedan mitt sista inlägg....
-Mitt überpositiva inlägg om mammaledigheten.
Grabbarna har fått sin 5-månaders spruta med lite tårar och oroliga nätter som följd.
Vi har hunnit med att döpa dom i helgen som var.
Leo var nöjd hos prästen och sa inte ett pip, medan Sam skrek för båda två när de tre vattendropparna landade på skallen.
Förutom det var det jättemysigt, stressigt och underbart.
Jag börjar längta efter jobbet i smyg och ångrar så helsikes mycket att jag och Tobbe inte delade upp föräldraledigheten från början.
Dock hade jag ju aldrig i förväg vetat att jag skulle amma i 2,5 månad.
Jaja, lätt att vara efterklok.
Jobba två dagar, hemma 3 dagar. Det hade varit lösningen känner jag.
Jobba två dagar, hemma 3 dagar. Det hade varit lösningen känner jag.
Få träffa andra människor och använda hjärnan lite.
Jag har längtat efter den här tiden så länge, att det känns fruktansvärt att jag redan börjar tänka på jobb.
Jag har längtat efter den här tiden så länge, att det känns fruktansvärt att jag redan börjar tänka på jobb.
Men jag försöker väl fly det jobbiga i tanken.
Just nu hade jobbet varit som en semester!
Tänkte skriva om när vi , faktiskt jag, fick reda på att det var just tvillingar i min mage!
Hade bokat ett ultraljud innan det riktiga skulle äga rum.
Jag ville bara veta att allt var okej därinne.
Tobbe åkte tidigare från jobbet den dagen och vi båda var pirriga, förväntasfulla och samtidigt livrädda.
Som alla förstagångsföräldrar känner inför första ultraljudet.
Finns det någon där inne tro?
Väl innan jag ens satt min fot i väntrummet började sms:en komma från Tobbe;
" Tågen strular, det är folk som springer på spåren"
Det ena ledde till det andra och vi insåg ganska fort att Tobbe skulle missa vårt första UL.
Det ena ledde till det andra och vi insåg ganska fort att Tobbe skulle missa vårt första UL.
Inte mycket att göra tänkte jag, dock var jag såklart besviken och såklart Tobbe med.
Gick in och hon började undersöka.
Ganska snart så sa hon -- " Här är något, och här är hjärtat som slår!"
De orden.
Som vi hade längtat efter den här stunden.
Det finns något där inne och den lilla krabaten lever.
Lilla mini som vi kallade den lilla parveln för från början.
Jag hade väl precis börjat andas ut och slappna av något förrän hon fortsätte undersöka och kom med nästa mening..." Nej men, här är ju en till".
Jag hade väl precis börjat andas ut och slappna av något förrän hon fortsätte undersöka och kom med nästa mening..." Nej men, här är ju en till".
Jag sa, " Vad sa du!?"
Det är två stycken svarade hon.
Nu pratade jag inte längre med små bokstäver om vi säger så.
VADÅ TVÅ?!
Ja, det är två stycken.
Hon visade mig på skärmen och jag kunde också se, de två små sjöhästarna eller vad de nu såg ut som.
Vad är det för rund boll var nästa fråga?
Det är gulesäcken, där de får sin näring svarade hon.
Jag tror faktiskt jag skrek vid ngt tillfälle, för sköterskan utanför sa att hon hörde mig ända ut.
Oups.
Från noll kids till två.
Tankarna for direkt till min 2 år äldre syster som fick tvillingar året innan.
JISSES!!!
Känslan jag kände då var faktiskt ren och skär glädje.
Vi ska få barn, två barn!
Jag gick ut ur byggnaden med skakiga ben och med sockerdricka i kroppen.
Visste att Tobbe precis hade kommit till Strängnäs.
Första samtalet jag gjorde var till min syster som givetvis visste att jag skulle på UL.
Jag sa till henne; vet du vad?
Nej, svarade hon.
- Det är två, sa jag.
Det som hände härnäst var en skrik och skrattkavalkad av dess like.
Systrarna som båda fick tvillingar.
Vad är oddsen?!
Sen då. Vikigaste personen av allt.
Glömmer det aldrig.
Kom in i lägenheten och Tobbe satt och tittade på TV.
" Vi får köpa större bil nu älskling, sa jag".
Tobbe, spåhäxan Oskarsson svarade; Det är tvillingar eller?
Tobbe hade haft en känsla innan att det var två och vi har skämtat många gånger om det också.
Sen avslutade vi alltid skojeriet med att säga- två barn är bättre än inget alls om det skulle bli så.
Och nu sitter jag här.
Med två snarkande barn i vagnen för tillfället.
Livet är helt fantastiskt och oförutsägbart.
Med de orden tackar jag för mig.
För den här gången iallafall.
Säger som jag brukar- att jag lägger ut på instagram när jag bloggar så att ni vet.
Blir tyvärr alldeles för sälllan.
Trevlig helg alla ni underbara!
/M
Första bilden på Leo & Sam.
Visst är de lika...? Haha!