Det nya livet
Hello därute,
Då var det lördag igen.
Middagen idag: risgrynsgröt.
Middag igår: köttbit och bea.
Kontraster när det är som allra bäst!
Sam sover i skrivandets stund.
Lugnt. Skönt. Tyst.
Tobbe bygger ihop en skänk vi köpt och Leo tittar med stora ögon på från babysittern.
Det ser inte alltid ut såhär- så jag värdesätter dessa stunder oerhört mycket.
Dagarna rullar på, veckorna flyger förbi.
Så kom den fruktade vardagen, när jag är själv med två barn under 3 månader medan Tobbe är åter på jobbet i Sthlm.
Ni förstår själv. My god. Blod, svett och tårar. Typ.
Det ska matas. Hela tiden. Känns det som.
Nånstans däremellan ska jag själv hinna äta och andas lite...
Jag bor i tv-soffan (när jag matar grabbarna) och har blivit beroende av att titta på Nyhetsmorgon och följer valet i USA med stor spänning, när Marcus Oscarsson guidar tv-tittarna genom pajkastningen som varit under natten.
Nu till kruxet.
Att mata två barn samtidigt.
För er som har ett barn kan detta vara svårt att ta in. Men please, försök för min skull haha.
Har jag tur vaknar den ena först och jag kan byta blöja i lugn och ro och börja amma.
Detta är såklart inte alltid fallet utan när den andra börjar skrika händer det att tvilling nr 2 sätter igång också.
Inte aaaaalls stressande med två små som skriker så glasen spricker inne i skåpen och krokodiltårarna sprutar. Känner mig där och då som världens sämsta mamma som låter den ena skrika medan den andra ligger på skötbordet och skriker den med. Men han får iallfall min uppmärksamhet .
Försöker kompensera upp de hela med massor med pussar på deras små äppekinder.
För om båda vaknar samtidigt. Ja- då vill de ha mat. NU. Direkt. Helst för tio minuter sedan.
Amma den ena.
Mata den andra med flaska.
Sitter som en majskrok i kroppen och har amningskudden och ena ungen på den medan den andra ligger på en kudde bredvid.
That´s not all- så håll i hatten.
Detta hade kunnat vara så enkelt. Men nej.
Det ska tas pauser och rapas för att de inte ska få magknip deluxe vilket de ibland får ändå.
Båda kräks samtidigt. Det rinner längs halsen och jag torkar, torkar i all evighet.
Det skriks och jämras efter maten.
Hur i hela världen tröstar man två barn samtidigt?
Jag har bara två armar och en famn att hålla dom i.
Puh. Otillräckligheten är ett faktum som är så in i helsikes krånglig.
Hade aldrig kunnat ana det.
MEN. Nu till den ljuva guldkanten.
När det faktiskt flyter på, vilket det såklart gör också, finns det inget mer underbart än två underbara pojkar som tittar på mig med sina blåa ögon.
Och dessa små leenden som kommer oftare och oftare.
Blir helt varm inombords, att tröttheten iallfall för stunden är som bortblåst.
Annars har snabbkaffet kommit väl till pass när det varit som värst.
En stor kopp och morsan är ready to go.
5-6 timmars upphackad sömn gör inte susen tyvärr..
Men såklart bättre än noll timmar...
Förhoppningen är att de snart skall börja sova längre perioder..en matning på natten vore trevligt istället för två.
Hoppas ni har en underbar kväll och tack för att ni läser det jag skriver, jättekul!
/M
skriven
Det låter galet tufft <3 <3 <3