Hej!
En sak som jag funderat på senaste tiden, förutom att jag som gravid numera börjar kallas för "tjockis", är alla dessa tips och råd jag har fått under graviditeten.
Jag har fått så mkt tips och råd att det räcker en livstid och säkerligen till en hel bok om skrivarlusten sättter in ngn gång framöver.
Råden jag pratar om kommer givetvis från andra mammor.
Då vill jag poängtera en sak direkt.
Jag har fått superbra tips från många, som verkligen varit användbara.
Tack för det, ni vet vilka ni är.
Sen finns dom här jäkla glädjedödarna i varje hörn känns det som. De som liksom inte kan låta bli att kommentera med en touch av negativitet. Som att de själva sörjer tiden innan barnen kom och fuckade upp hela tillvaron.
Precis så låter tonläget.
"Men åh, tror du att du kommer få tid över till dig själv?"
"Oj, ska du få två pojkar, då lär du få att göra"
"Vad jobbigt det måste vara med tvillingar, du måste köpa dubbelt av allt" (kommer ofta från dom som själva inte har tvillingar).
"Ta kejsarsnitt, det är mycket bättre"
"Snitt är förjäkligt, försök föd vaginalt"
Såhär kan det löpa på, i en oändlig ström som aldrig tycks ta slut.
Snäll som jag är ler jag bara och nickar, kanske slänger till med ett litet skratt om jag är på riktigt bra humör.
Börjar dock känna att måttet är mer än rågat.
Fick ett oumbärligt "tips" häromdagen.
Jag och en "bekant" stod vid en hästhage och jag kände den varma mulen mot handen och kände som jag alltid gör, hur mycket jag saknar ridningen och hästarna.
Då sa jag att jag ville ta upp ridningen igen efter min graviditet.
Då fick jag detta till svar;
"Haha, jahadu det tror du att du kommer få tid till!? "
Hade gödselstacken varit närmre hade jag slängt henne dit med huvudet före.
Jag FATTAR att jag inte kommer ha samma tid över som jag har nu.
Jag förstår att jag inte kommer kunna ha Sex and the city- maraton samtidigt som jag målar naglarna.
Jag förstår att hårinpackningar och tid på salong är mindre prioriterat framöver.
Jag är faktiskt inte dum i huvudet.
Ibland undrar jag om det är ens med välvilja folk klämmer ur sig såna grodor.
Det är en jäkla skillnad på tips som faktiskt är av välvilja.
För jag har så många vänner, systrar , kollegor som gett mig sådana.
Men alla de andra, usch säger jag bara.
När alla kommer med dessa neggo-vibbar vill jag bara tejpa igen munnen på dom.
Det de inte förstår är hur länge jag och Tobbe har längtat efter detta.
Det är en längtan som är så enorm, en kraft så stark att jag aldrig känt ngt liknande.
Att det spelar ingen roll om det hade varit ett, två eller tre barn därinne.
Vi hade älskat att ta hand om dom ändå.
Kanske med några fler gråa hår på huvudet, men ändå lyckliga över detta.
Något alla inte får uppleva.
Jag stannar ofta upp. Känner på magen.
Håller två händer på magen, en för varje pojke.
Känner ofta en spark samtidigt.
Det är en känsla som är så obeskrivlig att jag stannar i ett lyckorus.
Jag ska göra en gravidfotografering i juli för bästa Annika, vår bröllopsfotograf.
Jag vill föreviga detta, då det kanske är enda gången jag kommer vara gravid i mitt liv.
Vi ska ta lite bilder nere vid en strand... tror det kommer bli fint!
Avslutningsvis, vill jag bara meddela att jag numera har SEMESTER!!
Känns helt overkligt att inte komma tillbaka till jobbet på över ett år.
Men, jag är så redo att bli mamma.
Hörs snart igen,
/M
