Mammalivet..
Hej på er!
Måste som många andra gånger, be om ursäkt. Har inte bloggat på över TVÅ månader,
Nu har jag dock haft ett jäkla bra ursäkt, haha!
Klämt ut dessa små guldpraliner som ni ser på bilden.
Två månader har (snart) gått. Två månader som mamma.
Här sitter jag, med två ungar som sover en armlängds avstånd från mig. Inte länge sen se låg i magen och allt var frid och fröjd.
Sitter och gungar Sam i babysittern och Leo snarkar i nestet, halleluja!
Kaffe och två kokosbollar har jag också lyckats klämma i mig. Socker och kaffe i sin bästa form och mamma är on top of the world. För en stund.
Känner mig lite mer stressad än vanlig nu när jag skriver, från ingenstans kan det gå från noll till hundra och det skriks och är allmänt missnöjt.
Hur ska jag lyckas summera den här tiden med ord. Det går inte.
Inte ens om jag försöker. Ni med barn förstår.
Ni med tvillingar förstår desto mer.
För hur man än vrider och vänder på det så ÄR det skillnad på ett och två barn.
Två som ska mättas, två som ska badas, två som vill bli burna, två som inte vill sova..
Listan kan göras hur lång som helst.
Framförallt- det går inte att byta av varandra som par.
Vi måste hela tiden hjälpas åt.
Alla pratade om sömnbrist innan. Att det var hemskt.
Jag kan bara instämma.
En bra natt får vi 6 timmars sömn... Givetvis upphackad i alla dess bestånsdelar.
Grabbarna äter i snitt var trejde timme. En timme tar det att mata dom och sen är det bara två timmar kvar till nästa omgång.
Har vi tur så sover ena ungen och han kan sova själv i sin säng nedanför vår säng. Den andra brukar alltid vara orolig och får då ligga i sitt babynest mellan Tobbe och mig.
Till nästa matomgång har de bytt roller.
Det är nästan skrattretande att de gör så, våra filurer.
Trots bristen på sömn har jag haft en sjuhelsikes energi på dagarna. Gått långa powerwalks med grabbarna, lagat mat och tvättat. Sen däckar jag vid 19 på kvällen istället, haha.
Tobbe har såklart hjälpt till också :) Låter som han spelat NHL hela dagarna och det har han inte kan jag säga..
Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst känner jag.
Ska bespara er förlossningsberättelsen denna gång.
Leo och Sam.
Piff och Puff.
Virvelvindarna,
Mistlurarna 1 och 2.
Att man kan känna den kärlek man gör för er.
Folk som pratar om sina barn och det riktigt lyser i ögonen.
Klart jag förstod innan jag själv fick barn att man älskar dom över allt annat.
Men just den här kärleken är så himla speciell.
De har legat i min mage i 9 månader.
Efterlängtade sen otaliga år tillbaka.
Och så blev det två.
Dubbelt så mkt att älska och såklart en jäkla massa mer jobb.
Kommer inte sticka under stolen med det.
Försöker dock att se vår vardag för vad den är. Jag blev stressad förut när de skrek när vi skulle äta.
Hade precis svalt första tuggan och knäppt på Solsidan på tv:n och där var friden slut.
Det ÄR vad det ÄR. Tiden när de är så små kommer aldrig igen och de behöver oss nu mer än någonsin.
Det är liksom ingen idé att sörja att de långa frukostarna är borta och ersatts av barnskrik.
Det är bara gilla läget.
Tobbe är hemma med mig till 1:a november sen ska jag klara biffen med två kiddos på egen hand.
Ni som känner att ni vill komma förbi och hjälpa en stackars mamma, please give me a call, haha!
Ska verkligen försöka slänga iväg ett inlägg lite oftare än vad det varit.
Har mycket att dela med mig av haha!
Ha det nu så bra och hoppas ni fortsätter läsa bloggen trots min frånvaro!
Kram M